Något konstigt händer här
De tre första dagarna fungerade allting fint, men dag fyra hände något. Rebecka fick höra ett samtal till bondmoran där några Australienbor var intresserade av våra tjänster och då permanent. I bilen på väg till gården fick vi höra att de alltid behöver folk och att de helst av allt vill ha permanenta. De har bytt attityd emot oss och de verkar inte tycka om oss. Jag fick ett mål att tvätta två vagnar där de transporterar kor, helst skulle det göras på en halv dag, något som var omöjligt att utföra, när jag inte klarade målet fick jag ett nytt mål att vara klar till lunch dagen efter, vilket också inte gick. Fick ett nytt mål på att det måste vara fixat innan dagen är slut, något som jag inte heller hann med, jag har en fjärdedel kvar ungefär. Jag har verkligen jobbat så fort jag kan, det går inte att jobba snabbare då man jobbar med att spruta vatten för att lösa upp köskiten. Så vi får se vad som händer imorgon.
Så mycket tid men så lite att säga
Så mycket tid men så lite att säga, så kan man känna i vardagen när man gör samma sak och träffar samma gamla vanliga människor. Dock måste jag säga tvärt om, har knappt någon fritid eller energi för den delen. Det finns mycket jag vill skriva, men jag orkar helt enkelt inte, utan det får komma senare. Skriver något litet i alla fall. Men nu visade det sig bli ganska mycket när allt kom omkring.
Vi jobbar på en farm som till sin huvudsakliga uppgift har att föda upp kor och sälja dem till olika slakterier. Korna har det mycket bra, här gör man det väldigt enkelt för sig. Man köper ungefär 10.000 kor och sedan släpper man helt enkelt ut dem så de själva får gå runt och äta gräs, para sig och leva ett fullt naturligt liv tills det är dags för slakt. Det är vad jag kallar ett värdigt djurliv inom köttbranschen.
Här ute är riktigt öde, på vägen hit med buss tappade vi mobilkontakten ungefär 2-3 timmar innan vi anlände till hållplatsen. Det går inte ens att ringa larmnumret som här är 000.
Internet kan vi få tillgång till om vi säger till bondmoran och då måste sitta ute på deras terrass. De kopplar upp sig till nätet via satellit.
Ett stort problem såhär långt ut på landet är att det är svårt till mycket svårt att förstå vad folk säger, de har otroligt bred dialekt (texas fast australien) och använder en massa slanguttryck.
Vi har haft det stora nöjet att titta på Australisk tv och vi kan konstatera att nyheterna är mycket bättre och globala än vad vi har hemma i Sverige. Reklamerna påminner väldigt mycket om amerikansk reklam.
De har två hundar här som är mycket trevliga, de är helt lösa och ibland går de tillsammans på en lång promenad (hundarna själva alltså). Sen när de känner sig nöjda kommer de tillbaka. De har också lärt sig när vi lagar mat och då står de alltid utanför och tigger rester. Jag satte ner tallriken på marken och fick på taffsen för det av vår rumskamrat för han tyckte inte man skulle göra så för att talrikarna blev ”äckliga” och han köpte inte mitt argument om att man faktiskt diskar tallrikar.
Aboriginer
Här ute kryllar det av aboriginer, man tror inte det är sant. Australiens regering har valt att ge något liknande socialbidrag till Aboriginerna för att visa sitt stöd och för att be om ursäkt för den dåliga behandlingen de fått. Detta har dock resulterat i att det går runt aboriginer och drönar i städerna och många är alkoholiserade. De saknar en viktigt gen som har hand om hantering av alkohol vilket gör att de blev väldigt berusade av bara 1-2 vanliga starköl. När de blir berusade blir de ofta väldigt aggressiva vilket de vanligtvis inte är när de är nyktra. Staten har frågat dem vad de vill ha och då fick de bland annat önskemål om en egen by med mark ute på landet. Detta fixade staten men Aboriginerna blev uttråkade och flyttade tillbaka till stan och fortsatte dröna. Staten byggde även hus åt flera som direkt efteråt brände ner dem och byggde en koja mitt bland askan. De är även kända för att köra och krocka bilar för att sedan be om att staten ska fixa en ny åt dem. Hur kunde det bli såhär, det känns som tagit ur en riktigt dålig sketch, men det är verklighet. De har även en bröllopsceremoni där makans pappa misshandlar henne riktigt ordentligt, för att sedan maken ska kunna pyssla om henne. Detta för att få henne att känna vilken god man han är och att inte vilja lämna mannen för att flytta hem till föräldrarna igen även om han skulle vara elak emot henne. Jag fick även höra en historia om en aborigin som gick in till grannbyn och dödade en vän, då får den drabbade familjen två veckor på sig att hämnas, allt är tillåtet. Polisen får inte arrestera mördaren förrän dessa två veckor har gått.
Köttbranchsen i kris och gården här är nästan bankrutt
Dock har de ekonomiska problem med sin farm, 98 procent av köttet går till export och priserna på marknaden har sjunkit väldigt mycket, de konkurrerar med låglöneländer som t.ex. Brasil. De berättade att det är precis att de går runt och då har de ett extra jobb vid sidan om att ansvara för underhållning av vägarna här omkring, något som staten bekostar. Jag jobbar 75 timmar i veckan, i princip kan man säga att jag börjar jobba när solen går upp och slutar jobba när solen går ner. Det är faktiskt inte så farligt som man kan tro att jobba 75 timmar i veckan, inte än iaf. Det jobbiga är att man inte hinner med så mycket, man hinner laga mat, äta maten, snacka en stund, titta lite på tv, sen är det dags att gå och lägga sig.
Jag fick också höra att köttbranschen i Europa har precis samma problem som Australien. En bonde som ägt och drivit sin gård sen länge kan ta till drastiska metoder när köttpriserna går ner och det inte längre blir lönsamt att producera gött på ett ”rättvist” sätt. Det man ser idag är att man har kor i så trånga utrymmen att de inte ens kan vända sig om och grisar vars svansar skärs av och tänder plockas ut när de är små griskultingar (utan bedövning) allt det för att slippa tillhandahålla hö vilket stimulerar grisens naturliga beteende. Om man inte gör det, kommer grisen bli orolig och det är då de börjar bita av varandra svansar. Självklart vill de som driver dessa gårdar inte ta till dessa metoder, men när de lämnas med alternativet att antingen göra detta eller att lägga ner, väljer många det sista alternativet.
Ta hand om er! Ni gör mig orolig med era berättelser om fulla aggressiva Aboriginer och giftspindlar! saknar er! Puss :)
SvaraRaderaFy sjutton, Micke, det låter som värsta thrillerbörjan det där, skum stämning, desperation och slavvillkor. Vet ni att ni får betalt ens? Om det enda positiva är två snälla hundar och att tvprogrammen är bättre låter det inget vidare. Det enda jag kan se på ljusa sidan är att efter 75 timmars arbetsveckor med att tvätta koskit känns vilket jobb som helst som en picknick.
SvaraRaderaHur mår ni? Är ni snälla mot varandra? Är folk snälla mot er? Undrar ni vad ni har gett er in på? Vad har ni skrivit på? Ska jag ringa konsulatet? Glöm inte att ni har ett bråkigt fruntimmer på er sida.
För oss som gjort lumpen känns mycket bekant. Jobba länge och mycket, samma varje dag, med skillnaden att våra giftspindlar hade gradbeteckning på axlarna.
SvaraRaderaSe det som en intressant lärotid, och flytta vidare om det känns läge för det, ni är ju hela tiden i "drivers seat" och bestämmer var ni vill vara och jobba.
Intressant och spännande, men ni måste ju känna att det känns rätt utifrån era förutsättningar och villkor.
Snapphanekramar
Owe
Hugaligen kära barn.Det ligger något i att den som reser har alltid något att berätta och att det som inte dödar det härdar......I mitt modershjärta känner jag ett spontant behov av att lära ut de mest grundläggande tekniker i självförsvar( även för din underbara Rebeccas skull.) Men det är så dax nu. Det är lite svårt att lära på distans. Men en sak är säker. Att vara mentalt förberedd på att man kan råka ut för våld är det absolut viktigaste. Är man helt oförberedd kan man lätt bli paralyserad och hamna i ett chocktillstånd.I en hotfull situation är teknik och styrka inte det viktigaste utan vilken attityd man har.Kroppsspråket står för 70 procent, tonfall och röstläge för 23 procent och de uttalande orden för 7 procent av det som angriparen uppfattar.En sak som man kanske inte tänker på är att det oftast är osäkra människor med låg självkänsla som ger sig på andra och de vill ha ett lätt offer som verkar rädd.Hoppas ni kommer ifrån detta ställe snart.Hoppas ni inte har allt för långa intervaller mellan avlöningstillfällen. Ska man jobba som en gnu ska man verkligen ha sin lön.Fast det allra viktigaste är att ni tänker med hjärtat också och att ni är rädda om varandra. Jag är med er i mina tankar.Kram i massor. Lisa.
SvaraRaderaJaja, får väl skriva då.
SvaraRaderaHar inte skrivit något förut men jag läser fast ni inte tror :)
Take care!