Maskineriet.

Tänkte förära er med ett inlägg författat av mig, för omväxlingens skull! Jag är lite lat när det gäller skrivandet, dels för att jag efter jobbet fokuserar på att laga mat till två hungriga arbetarpojkar, tvätta och andra kvinnosysslor, dels för att jag tycker om att ligga ihopkrupen runt- och klappa på Mickis när han skriver blogg, så jag hellre överlåter det till honom. Jag tycker om när han ser sådär jättekoncentrerad ut. Sen hade jag ju feber också i fem dagar i sträck och tvingades obönhörligt likväl hårt arbeta. Känns emellertid lite nesligt att skylla min blog absence på den, då febertillståndet lämnade min kropp för flera dagar sedan.

De senaste dagarna har vi haft gräsligt lite kunder så jag har fått kratta gräsligt mycket istället. Mina armar är helt mosiga, men imagine the biceps jag kommer få om några veckor!

Jag tycker att Micke överdramatiserar lite i sin version av livet på farmen, jämfört med 7-eleven Köpenhamn är detta en dans på rosor. Bondmoran är lite snäv i tonen, absolut, men hon är nog bara en hard working old fashioned lady med lite gammaldags värderingar och allt för många prövningar i livet. Hennes barn bor allihop, utom ett, många timmar härifrån, och hennes man är ute flera veckor i sträck och ”gradear vägarna” (något Micke säkert kommer förklara innebörden av vid senare tillfälle), och när han väl kommer hem stannar han enbart i några timmar innan han måste ut och jobba igen. Orsaken till att han jobbar så mycket är för att farmen inte går så bra, trots att alla här sliter häcken av sig. Vi må gnälla över att vi jobbar 6 dagar i veckan men den dagen vi är lediga, jobbar de permanent boende dubbelt upp.

Jag tycker att det är rätt trevligt i affären när det väl kommer kunder, aboriginerna är mysiga och har nära till skrattet. Jag har redan lärt mig namnen på flera och vad de gillar att handla. Jag har skissat upp ett antal kartor över världen där jag pekar ut Sverige (ackompanjerat av ett ”ooooohhh”), eftersom ingen har någon aning om vad Sverige är bland aboriginerna. Krattandet har jag inget emot heller, det är trevligt med lite kroppsarbete och känna den friska luften i lungorna, att lyssna på god rock i ipoden och äta smoko (=aussie för fika) med god aptit. Visst, folket har jag inte mycket till övers för men jag har inte egentligen något emot dem heller. Jag förstår varför de är reserverade och jag bryr mig inte särskilt mycket heller. Jag har ju Micke här och det är det viktigaste. Jag kan tänka mig mycket värre sätt att få ut 13000 i månaden när mat och hyra är betalt. 13 papp och AIDS!

Aboriginerna har så fruktansvärt fina namn; Charmaine, Griselda, Andrick, Topsy, Sylvannia, Edwina, Esmeralda, Narelle, Bonita, Tamara, Bernadina, Cherise, Marinda, Suzella, Suzette, Annyette, Philomena, Aurora, Sandylee, Lynette, Chrystaline, med efternamn som Philomac, Waistcoat, Club, Lane, Friday, Small eller Marbles i kombination. Det är så vackert så det nästan låter taget ur Harry Potter. När jag lägger in socialbidragen på deras betalkort om morgnarna brukar jag läsa upp namnen högt för att riktigt smaka på dem. De är faktiskt kategoriserade via sina förnamn istället för efternamnen, då förnamnen är mycket mer originella än efternamnen!