Vi åker redan torsdag morgon till Tennant Creek med Bens Road Train (inte ofta de tar sig från gården, så gäller att passa på), och idag är det tisdag 15/6 kl 21.01. Så ni behöver inte oroa er, vi är snart gone with the wind.

Kommer bli helt galet att kunna använda mobilen igen. Och mobilt bredband inte minst!

Olyckan har varit framme

Igår inträffade den största olyckan hittills. När jag skulle böja några stålpinnar med ett verktyg knäcktes pinnen och jag fick stålröret som jag böjde pinnarna med dundrande på min näsa. Som tur är hade jag tur i oturen och jag bröt inte näsan, fick ett rejält sår men annars mår den bara fint! På köpet fick jag 3 timmar ledigt, fick gå hem och vila mig efter olyckan.

Idag har vi njutit av veckans enda lediga dag. Vi har varit och fotograferat på farmens skrottipp som ligger bredvid. /Micke

Mickes sår som ser ut att läka fint. Ytliga sår men likväl läskigt när det hände. Vi ser till att hålla det rent.

Hundarna följde oss hela vägen till skroten, Micke är valpens absoluta favorit.

Jag skyddar mig mot cancer med klass och stil!

Jag (Rebecka) tänkte omedelbart på Joan Baez (och senare Iron Maidens) låt "Diamonds and Rust" när jag tittade in i bakluckan.

Vissa bilar verkar ha skrotats på 60-talet.

Gjorde ett makabert fynd på en av skrotbilarna.

Här tänker de inte på miljön för fem öre.

På våra fotorundor brukar Micke fota skrovliga ytor och närbilder, medan jag tycker att det är roligast att fota Micke som fotar.

Rykande färskt!

Jag har dödat så sanslöst många små spindlar idag så det gör ont i mig vid tanken på det. Jag ser fortfarande framför mig deras små spindelben när de krampartat försöker hålla sig fast vid dammsugarmunstycket och den lilla dunsen i min hand när de sugs förbi och dundrar in i metallröret. Jag har haft spindelutrotning som arbetsuppgift idag. Jag fick undvara en tigerrandig spindel stor som en halv handflata som sitter inne i affären dock, den är tydligen ofarlig. Jag hade nog gråtit om jag hade behövt ha ihjäl den.

Idag vid smokon frågade Micke om det vore en bra idé att skicka efter hans bankdosa hit vilket skulle ta ca 2 veckor. Då svarar Brenda att nej, det nog inte är en bra idé då hon hittat två permanenta ersättare som kommer om ca 2 veckor. Skönt sätt att avskeda oss på, ha ha ha! Vi gratulerade så hjärtligt och frågade hur hon tycker att det gått. Då sa hon ”well, you aren’t the best couple we’ve had here”. Ha ha! Jag svarade “oh well, not everyone is a natural born farmer, we’ll just have deal with that”. Så log vi mot varandra och hade riktigt trevligt tillsammans för första gången sen vi kom hit. Vi hade hennes missnöje på känn, men det var på något sätt fint hur ärlig hon plötsligt var mot oss. Så om två veckor drar vi förmodligen vidare mot Darwin, enda staden med gött klimat i Australien såhär års (ca 30 grader), enligt morgonens väderleksrapportör. Jag måste inflika här att varken jag eller Micke blev stötta, vi har ansträngt oss till det yppersta och gjort vad vi kunnat; de vill ha folk som jobbat på farm hela sitt liv, som kan byta lastbilsdäck blindfolded och som kan höra skillnaden på olika sorters kor på deras råmande. Vi är smarta stadsfjollor som gillar att lukta gott. Förstår inte varför de drog hit oss, våra CVn osar parfym och intellekt! Men det har varit kul att prova på detta och det känns underbart att veta att vi bara behöver hålla ut i två veckor till! Jag tror att vi riktar in oss på restaurangjobb och dylikt i Darwin, om vi kan. Eller nåt. Jag hade personligen inte haft något emot mer farmjobb, om man hittar mer toleranta (och/eller desperata) farmare. Får se vad som finns, helt enkelt. No worries.

Tack för era underbara kommentarer, det känns så fint att det sitter nära och kära på andra sidan jordklotet som oroar sig och ler med en. Saknar er!

Maskineriet.

Tänkte förära er med ett inlägg författat av mig, för omväxlingens skull! Jag är lite lat när det gäller skrivandet, dels för att jag efter jobbet fokuserar på att laga mat till två hungriga arbetarpojkar, tvätta och andra kvinnosysslor, dels för att jag tycker om att ligga ihopkrupen runt- och klappa på Mickis när han skriver blogg, så jag hellre överlåter det till honom. Jag tycker om när han ser sådär jättekoncentrerad ut. Sen hade jag ju feber också i fem dagar i sträck och tvingades obönhörligt likväl hårt arbeta. Känns emellertid lite nesligt att skylla min blog absence på den, då febertillståndet lämnade min kropp för flera dagar sedan.

De senaste dagarna har vi haft gräsligt lite kunder så jag har fått kratta gräsligt mycket istället. Mina armar är helt mosiga, men imagine the biceps jag kommer få om några veckor!

Jag tycker att Micke överdramatiserar lite i sin version av livet på farmen, jämfört med 7-eleven Köpenhamn är detta en dans på rosor. Bondmoran är lite snäv i tonen, absolut, men hon är nog bara en hard working old fashioned lady med lite gammaldags värderingar och allt för många prövningar i livet. Hennes barn bor allihop, utom ett, många timmar härifrån, och hennes man är ute flera veckor i sträck och ”gradear vägarna” (något Micke säkert kommer förklara innebörden av vid senare tillfälle), och när han väl kommer hem stannar han enbart i några timmar innan han måste ut och jobba igen. Orsaken till att han jobbar så mycket är för att farmen inte går så bra, trots att alla här sliter häcken av sig. Vi må gnälla över att vi jobbar 6 dagar i veckan men den dagen vi är lediga, jobbar de permanent boende dubbelt upp.

Jag tycker att det är rätt trevligt i affären när det väl kommer kunder, aboriginerna är mysiga och har nära till skrattet. Jag har redan lärt mig namnen på flera och vad de gillar att handla. Jag har skissat upp ett antal kartor över världen där jag pekar ut Sverige (ackompanjerat av ett ”ooooohhh”), eftersom ingen har någon aning om vad Sverige är bland aboriginerna. Krattandet har jag inget emot heller, det är trevligt med lite kroppsarbete och känna den friska luften i lungorna, att lyssna på god rock i ipoden och äta smoko (=aussie för fika) med god aptit. Visst, folket har jag inte mycket till övers för men jag har inte egentligen något emot dem heller. Jag förstår varför de är reserverade och jag bryr mig inte särskilt mycket heller. Jag har ju Micke här och det är det viktigaste. Jag kan tänka mig mycket värre sätt att få ut 13000 i månaden när mat och hyra är betalt. 13 papp och AIDS!

Aboriginerna har så fruktansvärt fina namn; Charmaine, Griselda, Andrick, Topsy, Sylvannia, Edwina, Esmeralda, Narelle, Bonita, Tamara, Bernadina, Cherise, Marinda, Suzella, Suzette, Annyette, Philomena, Aurora, Sandylee, Lynette, Chrystaline, med efternamn som Philomac, Waistcoat, Club, Lane, Friday, Small eller Marbles i kombination. Det är så vackert så det nästan låter taget ur Harry Potter. När jag lägger in socialbidragen på deras betalkort om morgnarna brukar jag läsa upp namnen högt för att riktigt smaka på dem. De är faktiskt kategoriserade via sina förnamn istället för efternamnen, då förnamnen är mycket mer originella än efternamnen!

The cattlestation

Nu lägger vi upp lite bilder som vi har tagit oss tid att ta. Det är synd att det inte finns tid att ta bilder när man är ute och jobbar för det hade kunnat bli riktigt fina bilder.

Deras mark är lika stor som Schweiz och räknas som en mindre gård. Just nu tjänar de ingenting på att slakta korna, utan de får gå och beta i lugn och ro.

Det är så öde här att det inte finns någon ström dragen, det blir helt enkelt för dyrt. Istället körs en dieselgenerator ifrån 06.30 till 01.30. De kan inte köra den dygnet runt för då skulle det bli för dyrt. Den drar i genomsnitt 3 liter i timmen.

Den forna glans som denna gård en gång hade under sina guldår för 25 år är sedan långt tillbaka urblekt.

Den häftigaste lastbilen är 30 år gammal och är väldigt sliten. Allt är slitet här och allt som är dyrt och fint är riktigt gammalt. Vi bor i en plåtbyggnad där de har klämt in flyttbara vagnar, det finns plats för 7 personer, men bara 3 bor här nu. Sen har vi 3st aircondition units i köket, också detta ett arv ifrån en försvunnen tid.

Nu får man inte ens låna en ficklampa och i dessa trakter använder i princip alla ficklampor om man ska gå ut på kvällen, för att se så det inte finns några farliga djur. Vi fick köpa en ficklampa för 30 dollar i deras shop, den är stor, ful och dålig! Man nästan gå ner på knä för att få något utöver basvaror, som kryddor och grönsaker.

Det är ett sjunkande skepp vi jobbar på, några envisa bönder som vägrar släppa taget, utan jobbar ihjäl sig för att det ska gå runt. Bättre blir det inte, utan den bilden vi fått är att det hela tiden blir sämre och sämre. Ett sista desperat försök att kasta in den senaste pinnen i brasan och hoppas på att värmen håller och detta länge, men vi vet alla att kylan kommer långsamt att krypa sig på. Australiens bönder verkar gå igenom samma stålbad som vår bönder gjorde för några tiotal år sedan.

// Inlagg skrivet 2010-06-05

Då har det gått några dagar på gården, det känns bättre än tidigare. Efter lite luskande verkar de vara bittra över missöden med backpackers tillbaka i tiden. Hörde att de lånade ut sina bilar till dem som jobbade här och en körde och krockade bilen så kraftigt att de var tvungna att köpa en ny bil. Tydligen hade de inte fått ett öre ifrån den arbetare som krockade bilen. Det verkade som de inte hade något försäkring som täckte detta utan fick köpa en ny bil, något de verkar bittra över även idag. Så nu lånar de aldrig ut sina bilar, att komma till staden (~10mil bort och ~3000 invånare) verkar vara en omöjlighet. Ibland åker någon till stan men då brukar det vara mitt i veckan och då jobbar vi och den enda dagen vi är lediga är på söndagen och då misstänker jag att det mesta är stängt, men man vet ju inte finns det efterfrågan finns det säkert utbud. Familjen verkar ha bestämt sig för att hålla en distans till oss, så det är lite konstig stämning när vi har gemensam fika och lunch. Det blir jobbigt tyst och man drar sig ifrån att börja prata. Man känner sig verkligen som deras arbetare, men inget mera. Men det känns skönt att tjäna ihop pengar, man spenderar ju absolut ingenting. Lite falsk marknadsföring när vi fick höra att man vi skulle jobba i genomsnitt 40 timmar i vecka, fördelat på 6 dagar och på lördagen skulle man få sluta tidigare. Icke, 7-18 måndag till lördag. Så det är 66 timmar i veckan vi jobbar exakt. Vi har varit här nu en vecka och slitit ordentligt, dock har vi inte tjänat några pengar än, utan bara gått break even när man räknar med kostnaderna för att resa hit.

Igår var grabbarna på puben (80km) och de lämnade puben vid midnatt, så imorse klockan 7 när vi skulle börja jobba så var de riktigt slitna. Jag fick panikväcka min arbetskamrat tio i sju, han gick upp och hoppade över frukosten. Det första han gjorde var att försvinna, sen såg jag att han hade lagt sig i sovhytten på en av lastbilarna tills chefen kom. Chefen var också riktigt sliten, men vi kom igång ganska direkt med vårt jobb.

De senaste tre dagarna har vi jobbat med att fixa / lägga grusvägar här omkring. Familjen har ett kontrakt med staten om att ordna vägarna här omkring. Så jag har fått köra diverse tunga maskiner (helt lagligt att göra det i vår delstat, tydligen krävs licens för att göra det i de andra delstaterna). Min kropp har fått en chans att återhämta sig efter hårt kroppsarbete de första dagarna, nu börjar se okey ut igen (fick en massa sår och blev allmänt konstiga efter flera dagars tvättande med starka kemikalier). Grabbarna frågade vad jag gjorde när de var på puben, så sa jag att jag bara tog det lugnt och laddade batterierna, då blev jag totalt utmobbad och fick en föreläsning om det jobbet vi gjorde nu bara låg på skala 2 på en skala upp till tio. De berättade att när de delar in korna i olika hagar så är det som att spela rugby i 8 timmar och man har ont i precis HELA kroppen. Detta gör man varje dag i minst en vecka i sträck. Sen berättade dom att när det är högsommar så gör dem detta i över 40 graders värme. Under en dags lättare kroppsarbete i denna temperatur dricker man minst 10 liter.

Jag har lärt mig massor, men chefen är konstant stressad så man blir själv också stressad så det ibland och då blir extra svårt att hänga med, speciellt med alla fackuttryck inom verkstan som t.ex. vinkelslip, tång, tratt, ord som man inte har en aning vad de heter på engelska. Sen är det så svårt att komma ihåg vad allt heter, speciellt när man är så fokuserad på att förstå vad man ska göra.

Idag är det lördag och vi har en day off imorgon, ska bli riktigt skönt att få sova ut och bara ta det lugnt.

Vi har tyvärr inte hunnit fotografera särskilt mycket än, man jobbar till det är mörkt och kameran kan man ej ha med sig för att det är olja och skit överallt och speciellt på sig själv. Men imorgon när det är ledig dag så hoppas jag vi kan skjuta några bilder.