The cattlestation

Nu lägger vi upp lite bilder som vi har tagit oss tid att ta. Det är synd att det inte finns tid att ta bilder när man är ute och jobbar för det hade kunnat bli riktigt fina bilder.

Deras mark är lika stor som Schweiz och räknas som en mindre gård. Just nu tjänar de ingenting på att slakta korna, utan de får gå och beta i lugn och ro.

Det är så öde här att det inte finns någon ström dragen, det blir helt enkelt för dyrt. Istället körs en dieselgenerator ifrån 06.30 till 01.30. De kan inte köra den dygnet runt för då skulle det bli för dyrt. Den drar i genomsnitt 3 liter i timmen.

Den forna glans som denna gård en gång hade under sina guldår för 25 år är sedan långt tillbaka urblekt.

Den häftigaste lastbilen är 30 år gammal och är väldigt sliten. Allt är slitet här och allt som är dyrt och fint är riktigt gammalt. Vi bor i en plåtbyggnad där de har klämt in flyttbara vagnar, det finns plats för 7 personer, men bara 3 bor här nu. Sen har vi 3st aircondition units i köket, också detta ett arv ifrån en försvunnen tid.

Nu får man inte ens låna en ficklampa och i dessa trakter använder i princip alla ficklampor om man ska gå ut på kvällen, för att se så det inte finns några farliga djur. Vi fick köpa en ficklampa för 30 dollar i deras shop, den är stor, ful och dålig! Man nästan gå ner på knä för att få något utöver basvaror, som kryddor och grönsaker.

Det är ett sjunkande skepp vi jobbar på, några envisa bönder som vägrar släppa taget, utan jobbar ihjäl sig för att det ska gå runt. Bättre blir det inte, utan den bilden vi fått är att det hela tiden blir sämre och sämre. Ett sista desperat försök att kasta in den senaste pinnen i brasan och hoppas på att värmen håller och detta länge, men vi vet alla att kylan kommer långsamt att krypa sig på. Australiens bönder verkar gå igenom samma stålbad som vår bönder gjorde för några tiotal år sedan.

// Inlagg skrivet 2010-06-05

Då har det gått några dagar på gården, det känns bättre än tidigare. Efter lite luskande verkar de vara bittra över missöden med backpackers tillbaka i tiden. Hörde att de lånade ut sina bilar till dem som jobbade här och en körde och krockade bilen så kraftigt att de var tvungna att köpa en ny bil. Tydligen hade de inte fått ett öre ifrån den arbetare som krockade bilen. Det verkade som de inte hade något försäkring som täckte detta utan fick köpa en ny bil, något de verkar bittra över även idag. Så nu lånar de aldrig ut sina bilar, att komma till staden (~10mil bort och ~3000 invånare) verkar vara en omöjlighet. Ibland åker någon till stan men då brukar det vara mitt i veckan och då jobbar vi och den enda dagen vi är lediga är på söndagen och då misstänker jag att det mesta är stängt, men man vet ju inte finns det efterfrågan finns det säkert utbud. Familjen verkar ha bestämt sig för att hålla en distans till oss, så det är lite konstig stämning när vi har gemensam fika och lunch. Det blir jobbigt tyst och man drar sig ifrån att börja prata. Man känner sig verkligen som deras arbetare, men inget mera. Men det känns skönt att tjäna ihop pengar, man spenderar ju absolut ingenting. Lite falsk marknadsföring när vi fick höra att man vi skulle jobba i genomsnitt 40 timmar i vecka, fördelat på 6 dagar och på lördagen skulle man få sluta tidigare. Icke, 7-18 måndag till lördag. Så det är 66 timmar i veckan vi jobbar exakt. Vi har varit här nu en vecka och slitit ordentligt, dock har vi inte tjänat några pengar än, utan bara gått break even när man räknar med kostnaderna för att resa hit.

Igår var grabbarna på puben (80km) och de lämnade puben vid midnatt, så imorse klockan 7 när vi skulle börja jobba så var de riktigt slitna. Jag fick panikväcka min arbetskamrat tio i sju, han gick upp och hoppade över frukosten. Det första han gjorde var att försvinna, sen såg jag att han hade lagt sig i sovhytten på en av lastbilarna tills chefen kom. Chefen var också riktigt sliten, men vi kom igång ganska direkt med vårt jobb.

De senaste tre dagarna har vi jobbat med att fixa / lägga grusvägar här omkring. Familjen har ett kontrakt med staten om att ordna vägarna här omkring. Så jag har fått köra diverse tunga maskiner (helt lagligt att göra det i vår delstat, tydligen krävs licens för att göra det i de andra delstaterna). Min kropp har fått en chans att återhämta sig efter hårt kroppsarbete de första dagarna, nu börjar se okey ut igen (fick en massa sår och blev allmänt konstiga efter flera dagars tvättande med starka kemikalier). Grabbarna frågade vad jag gjorde när de var på puben, så sa jag att jag bara tog det lugnt och laddade batterierna, då blev jag totalt utmobbad och fick en föreläsning om det jobbet vi gjorde nu bara låg på skala 2 på en skala upp till tio. De berättade att när de delar in korna i olika hagar så är det som att spela rugby i 8 timmar och man har ont i precis HELA kroppen. Detta gör man varje dag i minst en vecka i sträck. Sen berättade dom att när det är högsommar så gör dem detta i över 40 graders värme. Under en dags lättare kroppsarbete i denna temperatur dricker man minst 10 liter.

Jag har lärt mig massor, men chefen är konstant stressad så man blir själv också stressad så det ibland och då blir extra svårt att hänga med, speciellt med alla fackuttryck inom verkstan som t.ex. vinkelslip, tång, tratt, ord som man inte har en aning vad de heter på engelska. Sen är det så svårt att komma ihåg vad allt heter, speciellt när man är så fokuserad på att förstå vad man ska göra.

Idag är det lördag och vi har en day off imorgon, ska bli riktigt skönt att få sova ut och bara ta det lugnt.

Vi har tyvärr inte hunnit fotografera särskilt mycket än, man jobbar till det är mörkt och kameran kan man ej ha med sig för att det är olja och skit överallt och speciellt på sig själv. Men imorgon när det är ledig dag så hoppas jag vi kan skjuta några bilder.