2010-06-17 kl 17.02

Nu ligger vi och dricker australiensisk svindyr öl i ett helt turkosmålat hostelrum. Vi charmade till oss the luxury suite till priset av 4-bed dorm. När man ser skicket på deras lyxigaste rum är man hjärtans glad att man inte behövde uppleva budgetrummen. Vi har varit i Tennant Creek sedan 11 ungefär och har tagit in på ett hostel, då vår buss går först vid 03 inatt och vi har en massa tunga väskor att bära på. Vi är ju också vana vid att gå och lägga oss vid 21, så det vore lönlöst att försöka hålla sig vaken till dess.

Det känns faktiskt underbart att vara ifrån den där familjen. Bondmoran har tackat mig så mycket för min tjänst i butiken ett flertal ggr de senaste dagarna och varit mycket vänlig, jag tror att hon äntligen insett att jag faktiskt gjorde ett mycket bra jobb där inne. Jag lade ner mycket tid och energi på att omplacera varor på ett fördelaktigt vis, demolera spindelhus och torka av sandiga handavtryck på varorna, och vem som helst kunde se att stället såg mycket bättre ut efter min vistelse där. Men arroganta var de hela bunten.

Vi åkte road train med Ben in till Tennant Creek imorse. Vi skulle mötas vid lastbilen vid 07.30, så vi satte oss snällt och väntade i fören. En timme senare är han redo att åka. Så åker vi (Micke ligger i sovalkoven utan säkerhetsbälte och eftersom vi inte hade någon last skumpade vi så jag trodde frukosten skulle åka upp, men Micke lyckades till och med sova en stund där bak!), och när vi väl kommer fram till byn är Ben på väg att skjutsa oss till hostelet. Emellertid ser han en bekant, 2 minuters körväg från vårt hostel, så han bestämmer sig för att stanna och prata med denne i en timme, innan vi får åka till hostelet. Att det låg 2 min ifrån förstod vi ju först efteråt, förstås. EN HEL TIMME. Jag trodde inte ens att såna där machokarlar kunde samtala i en hel timme i sträck.

Bondmoran gjorde samma sak, pratade med en väninnai telefon i en halvtimme och kunde inte avbryta sitt samtal ens en minut när jag höll på att lära mig pappersarbetet med att stänga kassan (allt sköttes ju manuellt där så det var mycket knöligare än mina tidigare butiksjobb) och hade en fråga jag ville ha besvarad, så jag fick sitta och vänta under 30 min på att gå hem bara för att hon ville prata oavbrutet.

Det är svårt att förklara dryga människors beteende för oftast handlar det om the little things, men man kände verkligen hur de med små medel tryckte ner en, och jag tycker synd om efterkommande par. De är tydligen i 50-60-årsåldern och hade en egen farm som gick i konkurs. Stackrarna. Bara som att vi behövde sitta ute i trädgården för att få tillgång till Internet, även fast de hade ett ledigt stort bord just innanför glasdörrarna. Men vi saknar hundvalpen. Jag har fortfarande tassavtryck i lera på mina leggings från när han såg att vi skulle åka och försökte klättra upp i lastbilen med oss. Rasen kallades ”Staffie” och vi har bestämt att en sån ska vi ha när vi blir vuxna.

Tennant Creek är för övrigt ingenting att se! Men vägen mellan farmen och Stuart Hwy var fantastiskt vacker, tog lite foton som förhoppningsvis visar lite av skönheten, får se. Nu ska vi sova lite. Pussar och kramar!