Road photos från bussresan och första dagen i Darwin.

Sista anblicken av The Outback, på ett tag (kanske).

Skräppostsskinka.

Förväntansfull, luxury suite låter lovande.

Turqouise luxury.

Kathrine, en föga imponerande stad mellan Tennant Creek och Darwin där vi åt lunch.

Uppbyggd på samma sätt som Tennant Creek, en bilgata med affärer längs kanterna fungerar som storgatan. Inte så charmigt men kanske praktiskt i en stad där alla har bil.

Här har vi de klassiska "bush fires", här är det staten som tänder på när det fortfarande är så fuktigt att bränder inte sprider sig. Under vintern här är det dry season och då utbryter många skogsbränder.

En långbent fiskmås, typ. Vi ska försöka fota mini-duvorna också! De ser ut och rör sig som svenska skogsduvor men är en femtedel så stora, sjukt söta!

Här är regeringshuset för Northern Territory. Det är också i denna byggnad vi sitter när vi skriver i bloggen!

En söt turist i ett stycke djungel.

En hel del hus här påminner väldigt mycket om dem i Västra hamnen i Malmö (BO01)

Här är Darwins enda swimmingpool med konstgjorda vågor, väldigt konstigt eftersom det konstant är runt 32 grader här och det inte går att bada i havet.

Här har regeringen byggt en egen konstgjord lagun med riktigt havsvatten. Det är helt säkert att bada här, dock slank det med lite småfiskar när de pumpade in vattnet!

Påminner om Västra hamnen här också.

Lagunen i stan.

Ett tunnelsystem som skulle användas under WW2 för att förvara bränsle och andra militära föremål. Dock användes det aldrig. Japan bombade Darwin 60-talet gånger.

Ett ihåligt hus mitt inne i Darwin.

Det här är Darwins mest centrala strand, eftersom det är för farligt att bada har kommunen inte brytt sig om att göra den fin.

Men den var fin i all vildhet ändå.

Här är den centrala parken, Centennial Park. Stor och mysig, och en av få platser i stan man kan dricka alkohol på, förmodligen inte lagligt men möjligt ändå. Det är förbjudet att kampa här, man får 130 dollar i böter första gången, 260 om man gör det flera gånger och maximala boten är 13000 dollar.

Rolig squash.

Ett riktigt pampigt hotell, det är dock svårt att få med det på bild. I trädet bredvid kryllar det av papegojor som skriker så man måste hålla för öronen när man går förbi.

Framme i Darwin

Nu lämnar man gårdslivet bakom sig och ser fram emot nya äventyr!

Då lämnande vi äntligen Tennant Creek bakom oss. En riktigt läskig stad, väldigt surrealistisk. Vi fick skjuts av Hostelägaren till bussen som tog oss till Darwin. Själva hostelet kändes som något form av öststatsbyggnad, rummet såg ut att vara av betong och väggarna var målade med mintgrön färg, det fanns inget annat där förutom två sängar, en tv och ett kylskåp, ingen inredning, tyger eller något annat som kan lätta upp stämningen. Ingen aircondition heller, bara en fläkt i taket, så det blev rejält varmt.

Bussresan tog över 14 timmar, men den gick ganska smidigt ändå, lyckades sova en del, så vi känner oss utvilade. När vi kom fram till Darwin så slog hettan till, runt 30 grader och klockan var lite efter 17. Vi tog en sväng runt innerstan och insåg att innerstan är väldigt liten. Staden är ungefär lika stor som Lund. I Darwin är det vinter just nu och då är det deras torrsäsong, under sommaren är det mycket varmare men det regnar också väldigt mycket, så det blir otroligt fuktigt. Darwin är den enda stad i Australien som har ett tropiskt klimat. Vi har precis klämt några öl och ska kolla lite på film sen blir det att lägga sig och vakna upp till en helt ny dag!

2010-06-17 kl 17.02

Nu ligger vi och dricker australiensisk svindyr öl i ett helt turkosmålat hostelrum. Vi charmade till oss the luxury suite till priset av 4-bed dorm. När man ser skicket på deras lyxigaste rum är man hjärtans glad att man inte behövde uppleva budgetrummen. Vi har varit i Tennant Creek sedan 11 ungefär och har tagit in på ett hostel, då vår buss går först vid 03 inatt och vi har en massa tunga väskor att bära på. Vi är ju också vana vid att gå och lägga oss vid 21, så det vore lönlöst att försöka hålla sig vaken till dess.

Det känns faktiskt underbart att vara ifrån den där familjen. Bondmoran har tackat mig så mycket för min tjänst i butiken ett flertal ggr de senaste dagarna och varit mycket vänlig, jag tror att hon äntligen insett att jag faktiskt gjorde ett mycket bra jobb där inne. Jag lade ner mycket tid och energi på att omplacera varor på ett fördelaktigt vis, demolera spindelhus och torka av sandiga handavtryck på varorna, och vem som helst kunde se att stället såg mycket bättre ut efter min vistelse där. Men arroganta var de hela bunten.

Vi åkte road train med Ben in till Tennant Creek imorse. Vi skulle mötas vid lastbilen vid 07.30, så vi satte oss snällt och väntade i fören. En timme senare är han redo att åka. Så åker vi (Micke ligger i sovalkoven utan säkerhetsbälte och eftersom vi inte hade någon last skumpade vi så jag trodde frukosten skulle åka upp, men Micke lyckades till och med sova en stund där bak!), och när vi väl kommer fram till byn är Ben på väg att skjutsa oss till hostelet. Emellertid ser han en bekant, 2 minuters körväg från vårt hostel, så han bestämmer sig för att stanna och prata med denne i en timme, innan vi får åka till hostelet. Att det låg 2 min ifrån förstod vi ju först efteråt, förstås. EN HEL TIMME. Jag trodde inte ens att såna där machokarlar kunde samtala i en hel timme i sträck.

Bondmoran gjorde samma sak, pratade med en väninnai telefon i en halvtimme och kunde inte avbryta sitt samtal ens en minut när jag höll på att lära mig pappersarbetet med att stänga kassan (allt sköttes ju manuellt där så det var mycket knöligare än mina tidigare butiksjobb) och hade en fråga jag ville ha besvarad, så jag fick sitta och vänta under 30 min på att gå hem bara för att hon ville prata oavbrutet.

Det är svårt att förklara dryga människors beteende för oftast handlar det om the little things, men man kände verkligen hur de med små medel tryckte ner en, och jag tycker synd om efterkommande par. De är tydligen i 50-60-årsåldern och hade en egen farm som gick i konkurs. Stackrarna. Bara som att vi behövde sitta ute i trädgården för att få tillgång till Internet, även fast de hade ett ledigt stort bord just innanför glasdörrarna. Men vi saknar hundvalpen. Jag har fortfarande tassavtryck i lera på mina leggings från när han såg att vi skulle åka och försökte klättra upp i lastbilen med oss. Rasen kallades ”Staffie” och vi har bestämt att en sån ska vi ha när vi blir vuxna.

Tennant Creek är för övrigt ingenting att se! Men vägen mellan farmen och Stuart Hwy var fantastiskt vacker, tog lite foton som förhoppningsvis visar lite av skönheten, får se. Nu ska vi sova lite. Pussar och kramar!

Vi åker redan torsdag morgon till Tennant Creek med Bens Road Train (inte ofta de tar sig från gården, så gäller att passa på), och idag är det tisdag 15/6 kl 21.01. Så ni behöver inte oroa er, vi är snart gone with the wind.

Kommer bli helt galet att kunna använda mobilen igen. Och mobilt bredband inte minst!

Olyckan har varit framme

Igår inträffade den största olyckan hittills. När jag skulle böja några stålpinnar med ett verktyg knäcktes pinnen och jag fick stålröret som jag böjde pinnarna med dundrande på min näsa. Som tur är hade jag tur i oturen och jag bröt inte näsan, fick ett rejält sår men annars mår den bara fint! På köpet fick jag 3 timmar ledigt, fick gå hem och vila mig efter olyckan.

Idag har vi njutit av veckans enda lediga dag. Vi har varit och fotograferat på farmens skrottipp som ligger bredvid. /Micke

Mickes sår som ser ut att läka fint. Ytliga sår men likväl läskigt när det hände. Vi ser till att hålla det rent.

Hundarna följde oss hela vägen till skroten, Micke är valpens absoluta favorit.

Jag skyddar mig mot cancer med klass och stil!

Jag (Rebecka) tänkte omedelbart på Joan Baez (och senare Iron Maidens) låt "Diamonds and Rust" när jag tittade in i bakluckan.

Vissa bilar verkar ha skrotats på 60-talet.

Gjorde ett makabert fynd på en av skrotbilarna.

Här tänker de inte på miljön för fem öre.

På våra fotorundor brukar Micke fota skrovliga ytor och närbilder, medan jag tycker att det är roligast att fota Micke som fotar.

Rykande färskt!

Jag har dödat så sanslöst många små spindlar idag så det gör ont i mig vid tanken på det. Jag ser fortfarande framför mig deras små spindelben när de krampartat försöker hålla sig fast vid dammsugarmunstycket och den lilla dunsen i min hand när de sugs förbi och dundrar in i metallröret. Jag har haft spindelutrotning som arbetsuppgift idag. Jag fick undvara en tigerrandig spindel stor som en halv handflata som sitter inne i affären dock, den är tydligen ofarlig. Jag hade nog gråtit om jag hade behövt ha ihjäl den.

Idag vid smokon frågade Micke om det vore en bra idé att skicka efter hans bankdosa hit vilket skulle ta ca 2 veckor. Då svarar Brenda att nej, det nog inte är en bra idé då hon hittat två permanenta ersättare som kommer om ca 2 veckor. Skönt sätt att avskeda oss på, ha ha ha! Vi gratulerade så hjärtligt och frågade hur hon tycker att det gått. Då sa hon ”well, you aren’t the best couple we’ve had here”. Ha ha! Jag svarade “oh well, not everyone is a natural born farmer, we’ll just have deal with that”. Så log vi mot varandra och hade riktigt trevligt tillsammans för första gången sen vi kom hit. Vi hade hennes missnöje på känn, men det var på något sätt fint hur ärlig hon plötsligt var mot oss. Så om två veckor drar vi förmodligen vidare mot Darwin, enda staden med gött klimat i Australien såhär års (ca 30 grader), enligt morgonens väderleksrapportör. Jag måste inflika här att varken jag eller Micke blev stötta, vi har ansträngt oss till det yppersta och gjort vad vi kunnat; de vill ha folk som jobbat på farm hela sitt liv, som kan byta lastbilsdäck blindfolded och som kan höra skillnaden på olika sorters kor på deras råmande. Vi är smarta stadsfjollor som gillar att lukta gott. Förstår inte varför de drog hit oss, våra CVn osar parfym och intellekt! Men det har varit kul att prova på detta och det känns underbart att veta att vi bara behöver hålla ut i två veckor till! Jag tror att vi riktar in oss på restaurangjobb och dylikt i Darwin, om vi kan. Eller nåt. Jag hade personligen inte haft något emot mer farmjobb, om man hittar mer toleranta (och/eller desperata) farmare. Får se vad som finns, helt enkelt. No worries.

Tack för era underbara kommentarer, det känns så fint att det sitter nära och kära på andra sidan jordklotet som oroar sig och ler med en. Saknar er!

Maskineriet.

Tänkte förära er med ett inlägg författat av mig, för omväxlingens skull! Jag är lite lat när det gäller skrivandet, dels för att jag efter jobbet fokuserar på att laga mat till två hungriga arbetarpojkar, tvätta och andra kvinnosysslor, dels för att jag tycker om att ligga ihopkrupen runt- och klappa på Mickis när han skriver blogg, så jag hellre överlåter det till honom. Jag tycker om när han ser sådär jättekoncentrerad ut. Sen hade jag ju feber också i fem dagar i sträck och tvingades obönhörligt likväl hårt arbeta. Känns emellertid lite nesligt att skylla min blog absence på den, då febertillståndet lämnade min kropp för flera dagar sedan.

De senaste dagarna har vi haft gräsligt lite kunder så jag har fått kratta gräsligt mycket istället. Mina armar är helt mosiga, men imagine the biceps jag kommer få om några veckor!

Jag tycker att Micke överdramatiserar lite i sin version av livet på farmen, jämfört med 7-eleven Köpenhamn är detta en dans på rosor. Bondmoran är lite snäv i tonen, absolut, men hon är nog bara en hard working old fashioned lady med lite gammaldags värderingar och allt för många prövningar i livet. Hennes barn bor allihop, utom ett, många timmar härifrån, och hennes man är ute flera veckor i sträck och ”gradear vägarna” (något Micke säkert kommer förklara innebörden av vid senare tillfälle), och när han väl kommer hem stannar han enbart i några timmar innan han måste ut och jobba igen. Orsaken till att han jobbar så mycket är för att farmen inte går så bra, trots att alla här sliter häcken av sig. Vi må gnälla över att vi jobbar 6 dagar i veckan men den dagen vi är lediga, jobbar de permanent boende dubbelt upp.

Jag tycker att det är rätt trevligt i affären när det väl kommer kunder, aboriginerna är mysiga och har nära till skrattet. Jag har redan lärt mig namnen på flera och vad de gillar att handla. Jag har skissat upp ett antal kartor över världen där jag pekar ut Sverige (ackompanjerat av ett ”ooooohhh”), eftersom ingen har någon aning om vad Sverige är bland aboriginerna. Krattandet har jag inget emot heller, det är trevligt med lite kroppsarbete och känna den friska luften i lungorna, att lyssna på god rock i ipoden och äta smoko (=aussie för fika) med god aptit. Visst, folket har jag inte mycket till övers för men jag har inte egentligen något emot dem heller. Jag förstår varför de är reserverade och jag bryr mig inte särskilt mycket heller. Jag har ju Micke här och det är det viktigaste. Jag kan tänka mig mycket värre sätt att få ut 13000 i månaden när mat och hyra är betalt. 13 papp och AIDS!

Aboriginerna har så fruktansvärt fina namn; Charmaine, Griselda, Andrick, Topsy, Sylvannia, Edwina, Esmeralda, Narelle, Bonita, Tamara, Bernadina, Cherise, Marinda, Suzella, Suzette, Annyette, Philomena, Aurora, Sandylee, Lynette, Chrystaline, med efternamn som Philomac, Waistcoat, Club, Lane, Friday, Small eller Marbles i kombination. Det är så vackert så det nästan låter taget ur Harry Potter. När jag lägger in socialbidragen på deras betalkort om morgnarna brukar jag läsa upp namnen högt för att riktigt smaka på dem. De är faktiskt kategoriserade via sina förnamn istället för efternamnen, då förnamnen är mycket mer originella än efternamnen!