Olyckan har varit framme

Igår inträffade den största olyckan hittills. När jag skulle böja några stålpinnar med ett verktyg knäcktes pinnen och jag fick stålröret som jag böjde pinnarna med dundrande på min näsa. Som tur är hade jag tur i oturen och jag bröt inte näsan, fick ett rejält sår men annars mår den bara fint! På köpet fick jag 3 timmar ledigt, fick gå hem och vila mig efter olyckan.

Idag har vi njutit av veckans enda lediga dag. Vi har varit och fotograferat på farmens skrottipp som ligger bredvid. /Micke

Mickes sår som ser ut att läka fint. Ytliga sår men likväl läskigt när det hände. Vi ser till att hålla det rent.

Hundarna följde oss hela vägen till skroten, Micke är valpens absoluta favorit.

Jag skyddar mig mot cancer med klass och stil!

Jag (Rebecka) tänkte omedelbart på Joan Baez (och senare Iron Maidens) låt "Diamonds and Rust" när jag tittade in i bakluckan.

Vissa bilar verkar ha skrotats på 60-talet.

Gjorde ett makabert fynd på en av skrotbilarna.

Här tänker de inte på miljön för fem öre.

På våra fotorundor brukar Micke fota skrovliga ytor och närbilder, medan jag tycker att det är roligast att fota Micke som fotar.

Rykande färskt!

Jag har dödat så sanslöst många små spindlar idag så det gör ont i mig vid tanken på det. Jag ser fortfarande framför mig deras små spindelben när de krampartat försöker hålla sig fast vid dammsugarmunstycket och den lilla dunsen i min hand när de sugs förbi och dundrar in i metallröret. Jag har haft spindelutrotning som arbetsuppgift idag. Jag fick undvara en tigerrandig spindel stor som en halv handflata som sitter inne i affären dock, den är tydligen ofarlig. Jag hade nog gråtit om jag hade behövt ha ihjäl den.

Idag vid smokon frågade Micke om det vore en bra idé att skicka efter hans bankdosa hit vilket skulle ta ca 2 veckor. Då svarar Brenda att nej, det nog inte är en bra idé då hon hittat två permanenta ersättare som kommer om ca 2 veckor. Skönt sätt att avskeda oss på, ha ha ha! Vi gratulerade så hjärtligt och frågade hur hon tycker att det gått. Då sa hon ”well, you aren’t the best couple we’ve had here”. Ha ha! Jag svarade “oh well, not everyone is a natural born farmer, we’ll just have deal with that”. Så log vi mot varandra och hade riktigt trevligt tillsammans för första gången sen vi kom hit. Vi hade hennes missnöje på känn, men det var på något sätt fint hur ärlig hon plötsligt var mot oss. Så om två veckor drar vi förmodligen vidare mot Darwin, enda staden med gött klimat i Australien såhär års (ca 30 grader), enligt morgonens väderleksrapportör. Jag måste inflika här att varken jag eller Micke blev stötta, vi har ansträngt oss till det yppersta och gjort vad vi kunnat; de vill ha folk som jobbat på farm hela sitt liv, som kan byta lastbilsdäck blindfolded och som kan höra skillnaden på olika sorters kor på deras råmande. Vi är smarta stadsfjollor som gillar att lukta gott. Förstår inte varför de drog hit oss, våra CVn osar parfym och intellekt! Men det har varit kul att prova på detta och det känns underbart att veta att vi bara behöver hålla ut i två veckor till! Jag tror att vi riktar in oss på restaurangjobb och dylikt i Darwin, om vi kan. Eller nåt. Jag hade personligen inte haft något emot mer farmjobb, om man hittar mer toleranta (och/eller desperata) farmare. Får se vad som finns, helt enkelt. No worries.

Tack för era underbara kommentarer, det känns så fint att det sitter nära och kära på andra sidan jordklotet som oroar sig och ler med en. Saknar er!

Maskineriet.

Tänkte förära er med ett inlägg författat av mig, för omväxlingens skull! Jag är lite lat när det gäller skrivandet, dels för att jag efter jobbet fokuserar på att laga mat till två hungriga arbetarpojkar, tvätta och andra kvinnosysslor, dels för att jag tycker om att ligga ihopkrupen runt- och klappa på Mickis när han skriver blogg, så jag hellre överlåter det till honom. Jag tycker om när han ser sådär jättekoncentrerad ut. Sen hade jag ju feber också i fem dagar i sträck och tvingades obönhörligt likväl hårt arbeta. Känns emellertid lite nesligt att skylla min blog absence på den, då febertillståndet lämnade min kropp för flera dagar sedan.

De senaste dagarna har vi haft gräsligt lite kunder så jag har fått kratta gräsligt mycket istället. Mina armar är helt mosiga, men imagine the biceps jag kommer få om några veckor!

Jag tycker att Micke överdramatiserar lite i sin version av livet på farmen, jämfört med 7-eleven Köpenhamn är detta en dans på rosor. Bondmoran är lite snäv i tonen, absolut, men hon är nog bara en hard working old fashioned lady med lite gammaldags värderingar och allt för många prövningar i livet. Hennes barn bor allihop, utom ett, många timmar härifrån, och hennes man är ute flera veckor i sträck och ”gradear vägarna” (något Micke säkert kommer förklara innebörden av vid senare tillfälle), och när han väl kommer hem stannar han enbart i några timmar innan han måste ut och jobba igen. Orsaken till att han jobbar så mycket är för att farmen inte går så bra, trots att alla här sliter häcken av sig. Vi må gnälla över att vi jobbar 6 dagar i veckan men den dagen vi är lediga, jobbar de permanent boende dubbelt upp.

Jag tycker att det är rätt trevligt i affären när det väl kommer kunder, aboriginerna är mysiga och har nära till skrattet. Jag har redan lärt mig namnen på flera och vad de gillar att handla. Jag har skissat upp ett antal kartor över världen där jag pekar ut Sverige (ackompanjerat av ett ”ooooohhh”), eftersom ingen har någon aning om vad Sverige är bland aboriginerna. Krattandet har jag inget emot heller, det är trevligt med lite kroppsarbete och känna den friska luften i lungorna, att lyssna på god rock i ipoden och äta smoko (=aussie för fika) med god aptit. Visst, folket har jag inte mycket till övers för men jag har inte egentligen något emot dem heller. Jag förstår varför de är reserverade och jag bryr mig inte särskilt mycket heller. Jag har ju Micke här och det är det viktigaste. Jag kan tänka mig mycket värre sätt att få ut 13000 i månaden när mat och hyra är betalt. 13 papp och AIDS!

Aboriginerna har så fruktansvärt fina namn; Charmaine, Griselda, Andrick, Topsy, Sylvannia, Edwina, Esmeralda, Narelle, Bonita, Tamara, Bernadina, Cherise, Marinda, Suzella, Suzette, Annyette, Philomena, Aurora, Sandylee, Lynette, Chrystaline, med efternamn som Philomac, Waistcoat, Club, Lane, Friday, Small eller Marbles i kombination. Det är så vackert så det nästan låter taget ur Harry Potter. När jag lägger in socialbidragen på deras betalkort om morgnarna brukar jag läsa upp namnen högt för att riktigt smaka på dem. De är faktiskt kategoriserade via sina förnamn istället för efternamnen, då förnamnen är mycket mer originella än efternamnen!

The cattlestation

Nu lägger vi upp lite bilder som vi har tagit oss tid att ta. Det är synd att det inte finns tid att ta bilder när man är ute och jobbar för det hade kunnat bli riktigt fina bilder.

Deras mark är lika stor som Schweiz och räknas som en mindre gård. Just nu tjänar de ingenting på att slakta korna, utan de får gå och beta i lugn och ro.

Det är så öde här att det inte finns någon ström dragen, det blir helt enkelt för dyrt. Istället körs en dieselgenerator ifrån 06.30 till 01.30. De kan inte köra den dygnet runt för då skulle det bli för dyrt. Den drar i genomsnitt 3 liter i timmen.

Den forna glans som denna gård en gång hade under sina guldår för 25 år är sedan långt tillbaka urblekt.

Den häftigaste lastbilen är 30 år gammal och är väldigt sliten. Allt är slitet här och allt som är dyrt och fint är riktigt gammalt. Vi bor i en plåtbyggnad där de har klämt in flyttbara vagnar, det finns plats för 7 personer, men bara 3 bor här nu. Sen har vi 3st aircondition units i köket, också detta ett arv ifrån en försvunnen tid.

Nu får man inte ens låna en ficklampa och i dessa trakter använder i princip alla ficklampor om man ska gå ut på kvällen, för att se så det inte finns några farliga djur. Vi fick köpa en ficklampa för 30 dollar i deras shop, den är stor, ful och dålig! Man nästan gå ner på knä för att få något utöver basvaror, som kryddor och grönsaker.

Det är ett sjunkande skepp vi jobbar på, några envisa bönder som vägrar släppa taget, utan jobbar ihjäl sig för att det ska gå runt. Bättre blir det inte, utan den bilden vi fått är att det hela tiden blir sämre och sämre. Ett sista desperat försök att kasta in den senaste pinnen i brasan och hoppas på att värmen håller och detta länge, men vi vet alla att kylan kommer långsamt att krypa sig på. Australiens bönder verkar gå igenom samma stålbad som vår bönder gjorde för några tiotal år sedan.

// Inlagg skrivet 2010-06-05

Då har det gått några dagar på gården, det känns bättre än tidigare. Efter lite luskande verkar de vara bittra över missöden med backpackers tillbaka i tiden. Hörde att de lånade ut sina bilar till dem som jobbade här och en körde och krockade bilen så kraftigt att de var tvungna att köpa en ny bil. Tydligen hade de inte fått ett öre ifrån den arbetare som krockade bilen. Det verkade som de inte hade något försäkring som täckte detta utan fick köpa en ny bil, något de verkar bittra över även idag. Så nu lånar de aldrig ut sina bilar, att komma till staden (~10mil bort och ~3000 invånare) verkar vara en omöjlighet. Ibland åker någon till stan men då brukar det vara mitt i veckan och då jobbar vi och den enda dagen vi är lediga är på söndagen och då misstänker jag att det mesta är stängt, men man vet ju inte finns det efterfrågan finns det säkert utbud. Familjen verkar ha bestämt sig för att hålla en distans till oss, så det är lite konstig stämning när vi har gemensam fika och lunch. Det blir jobbigt tyst och man drar sig ifrån att börja prata. Man känner sig verkligen som deras arbetare, men inget mera. Men det känns skönt att tjäna ihop pengar, man spenderar ju absolut ingenting. Lite falsk marknadsföring när vi fick höra att man vi skulle jobba i genomsnitt 40 timmar i vecka, fördelat på 6 dagar och på lördagen skulle man få sluta tidigare. Icke, 7-18 måndag till lördag. Så det är 66 timmar i veckan vi jobbar exakt. Vi har varit här nu en vecka och slitit ordentligt, dock har vi inte tjänat några pengar än, utan bara gått break even när man räknar med kostnaderna för att resa hit.

Igår var grabbarna på puben (80km) och de lämnade puben vid midnatt, så imorse klockan 7 när vi skulle börja jobba så var de riktigt slitna. Jag fick panikväcka min arbetskamrat tio i sju, han gick upp och hoppade över frukosten. Det första han gjorde var att försvinna, sen såg jag att han hade lagt sig i sovhytten på en av lastbilarna tills chefen kom. Chefen var också riktigt sliten, men vi kom igång ganska direkt med vårt jobb.

De senaste tre dagarna har vi jobbat med att fixa / lägga grusvägar här omkring. Familjen har ett kontrakt med staten om att ordna vägarna här omkring. Så jag har fått köra diverse tunga maskiner (helt lagligt att göra det i vår delstat, tydligen krävs licens för att göra det i de andra delstaterna). Min kropp har fått en chans att återhämta sig efter hårt kroppsarbete de första dagarna, nu börjar se okey ut igen (fick en massa sår och blev allmänt konstiga efter flera dagars tvättande med starka kemikalier). Grabbarna frågade vad jag gjorde när de var på puben, så sa jag att jag bara tog det lugnt och laddade batterierna, då blev jag totalt utmobbad och fick en föreläsning om det jobbet vi gjorde nu bara låg på skala 2 på en skala upp till tio. De berättade att när de delar in korna i olika hagar så är det som att spela rugby i 8 timmar och man har ont i precis HELA kroppen. Detta gör man varje dag i minst en vecka i sträck. Sen berättade dom att när det är högsommar så gör dem detta i över 40 graders värme. Under en dags lättare kroppsarbete i denna temperatur dricker man minst 10 liter.

Jag har lärt mig massor, men chefen är konstant stressad så man blir själv också stressad så det ibland och då blir extra svårt att hänga med, speciellt med alla fackuttryck inom verkstan som t.ex. vinkelslip, tång, tratt, ord som man inte har en aning vad de heter på engelska. Sen är det så svårt att komma ihåg vad allt heter, speciellt när man är så fokuserad på att förstå vad man ska göra.

Idag är det lördag och vi har en day off imorgon, ska bli riktigt skönt att få sova ut och bara ta det lugnt.

Vi har tyvärr inte hunnit fotografera särskilt mycket än, man jobbar till det är mörkt och kameran kan man ej ha med sig för att det är olja och skit överallt och speciellt på sig själv. Men imorgon när det är ledig dag så hoppas jag vi kan skjuta några bilder.

Nånting händer - det är nåt skumt på gång.

Något konstigt händer här

De tre första dagarna fungerade allting fint, men dag fyra hände något. Rebecka fick höra ett samtal till bondmoran där några Australienbor var intresserade av våra tjänster och då permanent. I bilen på väg till gården fick vi höra att de alltid behöver folk och att de helst av allt vill ha permanenta. De har bytt attityd emot oss och de verkar inte tycka om oss. Jag fick ett mål att tvätta två vagnar där de transporterar kor, helst skulle det göras på en halv dag, något som var omöjligt att utföra, när jag inte klarade målet fick jag ett nytt mål att vara klar till lunch dagen efter, vilket också inte gick. Fick ett nytt mål på att det måste vara fixat innan dagen är slut, något som jag inte heller hann med, jag har en fjärdedel kvar ungefär. Jag har verkligen jobbat så fort jag kan, det går inte att jobba snabbare då man jobbar med att spruta vatten för att lösa upp köskiten. Så vi får se vad som händer imorgon.

Så mycket tid men så lite att säga

Så mycket tid men så lite att säga, så kan man känna i vardagen när man gör samma sak och träffar samma gamla vanliga människor. Dock måste jag säga tvärt om, har knappt någon fritid eller energi för den delen. Det finns mycket jag vill skriva, men jag orkar helt enkelt inte, utan det får komma senare. Skriver något litet i alla fall. Men nu visade det sig bli ganska mycket när allt kom omkring.

Vi jobbar på en farm som till sin huvudsakliga uppgift har att föda upp kor och sälja dem till olika slakterier. Korna har det mycket bra, här gör man det väldigt enkelt för sig. Man köper ungefär 10.000 kor och sedan släpper man helt enkelt ut dem så de själva får gå runt och äta gräs, para sig och leva ett fullt naturligt liv tills det är dags för slakt. Det är vad jag kallar ett värdigt djurliv inom köttbranschen.

Här ute är riktigt öde, på vägen hit med buss tappade vi mobilkontakten ungefär 2-3 timmar innan vi anlände till hållplatsen. Det går inte ens att ringa larmnumret som här är 000.

Internet kan vi få tillgång till om vi säger till bondmoran och då måste sitta ute på deras terrass. De kopplar upp sig till nätet via satellit.

Ett stort problem såhär långt ut på landet är att det är svårt till mycket svårt att förstå vad folk säger, de har otroligt bred dialekt (texas fast australien) och använder en massa slanguttryck.

Vi har haft det stora nöjet att titta på Australisk tv och vi kan konstatera att nyheterna är mycket bättre och globala än vad vi har hemma i Sverige. Reklamerna påminner väldigt mycket om amerikansk reklam.

De har två hundar här som är mycket trevliga, de är helt lösa och ibland går de tillsammans på en lång promenad (hundarna själva alltså). Sen när de känner sig nöjda kommer de tillbaka. De har också lärt sig när vi lagar mat och då står de alltid utanför och tigger rester. Jag satte ner tallriken på marken och fick på taffsen för det av vår rumskamrat för han tyckte inte man skulle göra så för att talrikarna blev ”äckliga” och han köpte inte mitt argument om att man faktiskt diskar tallrikar.

Aboriginer

Här ute kryllar det av aboriginer, man tror inte det är sant. Australiens regering har valt att ge något liknande socialbidrag till Aboriginerna för att visa sitt stöd och för att be om ursäkt för den dåliga behandlingen de fått. Detta har dock resulterat i att det går runt aboriginer och drönar i städerna och många är alkoholiserade. De saknar en viktigt gen som har hand om hantering av alkohol vilket gör att de blev väldigt berusade av bara 1-2 vanliga starköl. När de blir berusade blir de ofta väldigt aggressiva vilket de vanligtvis inte är när de är nyktra. Staten har frågat dem vad de vill ha och då fick de bland annat önskemål om en egen by med mark ute på landet. Detta fixade staten men Aboriginerna blev uttråkade och flyttade tillbaka till stan och fortsatte dröna. Staten byggde även hus åt flera som direkt efteråt brände ner dem och byggde en koja mitt bland askan. De är även kända för att köra och krocka bilar för att sedan be om att staten ska fixa en ny åt dem. Hur kunde det bli såhär, det känns som tagit ur en riktigt dålig sketch, men det är verklighet. De har även en bröllopsceremoni där makans pappa misshandlar henne riktigt ordentligt, för att sedan maken ska kunna pyssla om henne. Detta för att få henne att känna vilken god man han är och att inte vilja lämna mannen för att flytta hem till föräldrarna igen även om han skulle vara elak emot henne. Jag fick även höra en historia om en aborigin som gick in till grannbyn och dödade en vän, då får den drabbade familjen två veckor på sig att hämnas, allt är tillåtet. Polisen får inte arrestera mördaren förrän dessa två veckor har gått.

Köttbranchsen i kris och gården här är nästan bankrutt

Dock har de ekonomiska problem med sin farm, 98 procent av köttet går till export och priserna på marknaden har sjunkit väldigt mycket, de konkurrerar med låglöneländer som t.ex. Brasil. De berättade att det är precis att de går runt och då har de ett extra jobb vid sidan om att ansvara för underhållning av vägarna här omkring, något som staten bekostar. Jag jobbar 75 timmar i veckan, i princip kan man säga att jag börjar jobba när solen går upp och slutar jobba när solen går ner. Det är faktiskt inte så farligt som man kan tro att jobba 75 timmar i veckan, inte än iaf. Det jobbiga är att man inte hinner med så mycket, man hinner laga mat, äta maten, snacka en stund, titta lite på tv, sen är det dags att gå och lägga sig.

Jag fick också höra att köttbranschen i Europa har precis samma problem som Australien. En bonde som ägt och drivit sin gård sen länge kan ta till drastiska metoder när köttpriserna går ner och det inte längre blir lönsamt att producera gött på ett ”rättvist” sätt. Det man ser idag är att man har kor i så trånga utrymmen att de inte ens kan vända sig om och grisar vars svansar skärs av och tänder plockas ut när de är små griskultingar (utan bedövning) allt det för att slippa tillhandahålla hö vilket stimulerar grisens naturliga beteende. Om man inte gör det, kommer grisen bli orolig och det är då de börjar bita av varandra svansar. Självklart vill de som driver dessa gårdar inte ta till dessa metoder, men när de lämnas med alternativet att antingen göra detta eller att lägga ner, väljer många det sista alternativet.

DET GÅR ATT KOMMENTERA UTAN ATT VARA INLOGGAD! SKRIV TILL OSS!

In the wilderness.

Blogg 2010-05-31

Sitter på sängen och tittar ut genom ett fönster täckt av spindelnät, över solens nedgående strålar som kastas över gräskullar och rödaste röd sand. Känns som man är i Afrika när man tittar ut. Emellertid känns det temperaturmässigt snarare som svensk sommar. Vi har 25 roomies här exklusive Micke. De är bland de giftigaste spindlarna i världen, men de har för små kroppsdelar för att kunna bita oss, tydligen. Det känns skönt. Men jag håller ändå extra uppsikt över de större av dem.

Jag har just avslutat min andra arbetsdag och benen är slutkörda. Jag är ju shop assistant och alltiallo så jag piffar upp affären, krattar gräsmattor och lagar mat till karlarna när de kommer hem efter hårt kroppsarbete (vilket Micke får gå in på ytterligare när han kommer hem). Mina kunder är till 99% aboriginer (!), så det är ett oerhört mycket mer avancerat system att hålla reda på än mina tidigare erfarenheter som butiksbiträde. De har tre olika sätt att få socialbidrag på - de flesta aboriginer här ute går på socialbidrag, och jag måste hålla reda på samtliga system, gärna komma ihåg det hundratal aboriginer som bor här by name. Det är faktiskt helt otroligt, mycket av det vi fått höra om dem. Det mesta är dock inte särskilt PK så jag får spara det snaskigaste till över en kaffe i Sverige med de aboriginnyfikna bland er. De är mysiga och fina, de kunder jag haft. Pratar väldigt tyst och blygt på engelska och har en underbar klädstil; fotbollströjor blandas skoningslöst med storblommiga kjolar och grällt färgade ishockeymössor med tofsar. De flesta är barfota.

Förlåt föräldrar och övriga oroliga för att vi inte kunnat ge livstecken innan, det har bara varit så fruktansvärt mycket nytt att ta in, mycket jobb och dessutom behöver vi sitta ute i en trädgård för att få tillgång till Internet. Mobilnätet funkar inte alls. Men vi lever och mår bra J

Vi jobbar med Brenda, Ben, Rebecca och vår kombo Tony. De är trevliga, lite smått reserverade såhär i början, men det är ju förståeligt med tanke på att de får in ett par nya backpackers var tredje månad eller mer. Vi äter kött till frukost och middag, lunchen lagar kvinnorna i stora huset. Känns på något sätt ganska komiskt att allt är så könsstereotypt, men jag trivs bra med att titta på Mickis i sina working pants och smutsiga händer. Han är så snygg så det svider i ögonen. Hoppas kunna lägga in bilder men don’t count on it! Det lär ta jättelång tid att föra över.

Saknar en hel mängd av er. Lika många som kakaduorna som nu flyger förbi solnedgången ungefär!

/Rebecka

Uppdatering: Ovanstående text skrevs igår, 2010-05-31. Idag, 2010-06-01, har jag feber (38.23 grader), har jobbat hårt hela dagen och är oerhört grinig, bryr mig inte ett dugg om några jävla kakaduor.

Idag 2010-06-02, är jag irriterad på hur de beter sig här på farmen, får se hur saker och ting works out.