2010-06-29

Ni har inte hört av oss nu på ett tag. Det beror på att vi bestämde oss för att spontanåka till Cairns med några härliga backpackers vi bodde med i Darwin. Vi fick höra från alla håll hur svårt det var att hitta jobb i Darwin, men också runt Darwin, och att det bara blir svårare nu i veckan, då alla australiensare har några månaders holiday nu och backpackar samt extraknäcker lite i Darwin också. Cairns är nästan lika varmt och ligger i Queensland, som har otroligt många fruktfarmar. Vi har ringt runt till lite working hostels, som ger tummen upp och sager att man kanske får vänta någon vecka men att det ser ljust ut på fruktfronten. Dessutom kostar vår resa hit ca 70 dollar då vi åker 4 pers i bilen och delar på bensinen.

Australien är så extremt sanslöst stort, man förstår det inte. Det är 2600 k’s (aussie för kilometer) mellan Darwin och Cairns och kommunikationerna här i öknen är inget vidare, vi behövde åka längs Stuart Hwy nästan ner till Tennant Creek igen och sen svänga upp till Cairns, så vi åker som ett V längs kartan.

Vårt ressällskap är två tyska pojkar. Vi berättade aldrig om det, men vi connectade med en sydkoreansk tjej, en fransman, två belgare och tre tyskar på vårt hostel, vi hade ett riktigt härligt gäng som drack öl och gjorde grejer. De här människorna är både roliga, toleranta och snälla, de var precis som backpackers borde vara och vi hade riktigt trevligt ihop hela veckan. Och två av dem är alltså våra reskompisar nu.

Igår campade vi längs Stuart Hwy (den enda motorvägen genom Australiens ökenlandskap från söder till nord), pojkarna sov i bilen och vi sov i tält. Vi satt kring en brasa under en stjärnspäckad himmel med andra campare från Tyskland och hade en helt underbar kväll medan vi pratade och delade vad proviant vi hade med oss. Det ger en sådan kick att träffa så mycket härliga människor, både jag och Micke är lite höga på känslan kontakten med alla fina människor gett oss.

Australiens natur är så fantastiskt vacker. Vår bil är tyvärr för skruttig för att vi ska kunna stanna mer än absolut nödvändigt, och det är nog tur, för hade det bara varit jag och Micke i bilen så hade vi stannat var femte minut. Utanför Darwin hade de anlagt bush fires just vid vägen, så den röda sanden och det gulgröna gräset övergick i lågor, och svarta kvistar bröt av mot allt det röda, medan stora termitstackar på nästan två meter intensifieradefärgskalan med en stark orange ton. Ovanför all rök cirkulerade jättemycket rovfåglar – himlen var helt svart. Jag såg på ett naturprogram för länge sedan att detta är en vanlig syn under skogsbränder, då fåglarna fångar insekter som flyr för sitt liv och således flyger från elden till näbben. Jag är jätteledsen att jag inte kunde stanna och fota för det var så magiskt att vi alla satt helt tysta och bara tittade, men det stod en massa brandbilar längs väggrenen så vi kunde inte stanna. Jag får försöka måla det från minnet.

Vi har sett fyra levande wallabys, men kanske 30 döda. Igår upptäckte vi vad vi hittills hört om de föga levnadsdugliga djuren; när det är mörkt och man lyser på dem med billyset så blir de chockade, sträcker ut nacken och stirrar in i ljuset, sen börjar de hoppa MOT bilen istället för IFRÅN den som vanliga gräsätare gör. Så för wallaby-beståndens del är det nog bra att Australiens inland bara har en motorväg. Som tur är åker vi väldigt långsamt för att spara på bensin så det var ingen fara, vare sig för oss eller för dem. Nu ska jag fortsätta titta ut genom fönstret, jag försöker hålla utkik efter dingos.