The cattlestation

Nu lägger vi upp lite bilder som vi har tagit oss tid att ta. Det är synd att det inte finns tid att ta bilder när man är ute och jobbar för det hade kunnat bli riktigt fina bilder.

Deras mark är lika stor som Schweiz och räknas som en mindre gård. Just nu tjänar de ingenting på att slakta korna, utan de får gå och beta i lugn och ro.

Det är så öde här att det inte finns någon ström dragen, det blir helt enkelt för dyrt. Istället körs en dieselgenerator ifrån 06.30 till 01.30. De kan inte köra den dygnet runt för då skulle det bli för dyrt. Den drar i genomsnitt 3 liter i timmen.

Den forna glans som denna gård en gång hade under sina guldår för 25 år är sedan långt tillbaka urblekt.

Den häftigaste lastbilen är 30 år gammal och är väldigt sliten. Allt är slitet här och allt som är dyrt och fint är riktigt gammalt. Vi bor i en plåtbyggnad där de har klämt in flyttbara vagnar, det finns plats för 7 personer, men bara 3 bor här nu. Sen har vi 3st aircondition units i köket, också detta ett arv ifrån en försvunnen tid.

Nu får man inte ens låna en ficklampa och i dessa trakter använder i princip alla ficklampor om man ska gå ut på kvällen, för att se så det inte finns några farliga djur. Vi fick köpa en ficklampa för 30 dollar i deras shop, den är stor, ful och dålig! Man nästan gå ner på knä för att få något utöver basvaror, som kryddor och grönsaker.

Det är ett sjunkande skepp vi jobbar på, några envisa bönder som vägrar släppa taget, utan jobbar ihjäl sig för att det ska gå runt. Bättre blir det inte, utan den bilden vi fått är att det hela tiden blir sämre och sämre. Ett sista desperat försök att kasta in den senaste pinnen i brasan och hoppas på att värmen håller och detta länge, men vi vet alla att kylan kommer långsamt att krypa sig på. Australiens bönder verkar gå igenom samma stålbad som vår bönder gjorde för några tiotal år sedan.

// Inlagg skrivet 2010-06-05

Då har det gått några dagar på gården, det känns bättre än tidigare. Efter lite luskande verkar de vara bittra över missöden med backpackers tillbaka i tiden. Hörde att de lånade ut sina bilar till dem som jobbade här och en körde och krockade bilen så kraftigt att de var tvungna att köpa en ny bil. Tydligen hade de inte fått ett öre ifrån den arbetare som krockade bilen. Det verkade som de inte hade något försäkring som täckte detta utan fick köpa en ny bil, något de verkar bittra över även idag. Så nu lånar de aldrig ut sina bilar, att komma till staden (~10mil bort och ~3000 invånare) verkar vara en omöjlighet. Ibland åker någon till stan men då brukar det vara mitt i veckan och då jobbar vi och den enda dagen vi är lediga är på söndagen och då misstänker jag att det mesta är stängt, men man vet ju inte finns det efterfrågan finns det säkert utbud. Familjen verkar ha bestämt sig för att hålla en distans till oss, så det är lite konstig stämning när vi har gemensam fika och lunch. Det blir jobbigt tyst och man drar sig ifrån att börja prata. Man känner sig verkligen som deras arbetare, men inget mera. Men det känns skönt att tjäna ihop pengar, man spenderar ju absolut ingenting. Lite falsk marknadsföring när vi fick höra att man vi skulle jobba i genomsnitt 40 timmar i vecka, fördelat på 6 dagar och på lördagen skulle man få sluta tidigare. Icke, 7-18 måndag till lördag. Så det är 66 timmar i veckan vi jobbar exakt. Vi har varit här nu en vecka och slitit ordentligt, dock har vi inte tjänat några pengar än, utan bara gått break even när man räknar med kostnaderna för att resa hit.

Igår var grabbarna på puben (80km) och de lämnade puben vid midnatt, så imorse klockan 7 när vi skulle börja jobba så var de riktigt slitna. Jag fick panikväcka min arbetskamrat tio i sju, han gick upp och hoppade över frukosten. Det första han gjorde var att försvinna, sen såg jag att han hade lagt sig i sovhytten på en av lastbilarna tills chefen kom. Chefen var också riktigt sliten, men vi kom igång ganska direkt med vårt jobb.

De senaste tre dagarna har vi jobbat med att fixa / lägga grusvägar här omkring. Familjen har ett kontrakt med staten om att ordna vägarna här omkring. Så jag har fått köra diverse tunga maskiner (helt lagligt att göra det i vår delstat, tydligen krävs licens för att göra det i de andra delstaterna). Min kropp har fått en chans att återhämta sig efter hårt kroppsarbete de första dagarna, nu börjar se okey ut igen (fick en massa sår och blev allmänt konstiga efter flera dagars tvättande med starka kemikalier). Grabbarna frågade vad jag gjorde när de var på puben, så sa jag att jag bara tog det lugnt och laddade batterierna, då blev jag totalt utmobbad och fick en föreläsning om det jobbet vi gjorde nu bara låg på skala 2 på en skala upp till tio. De berättade att när de delar in korna i olika hagar så är det som att spela rugby i 8 timmar och man har ont i precis HELA kroppen. Detta gör man varje dag i minst en vecka i sträck. Sen berättade dom att när det är högsommar så gör dem detta i över 40 graders värme. Under en dags lättare kroppsarbete i denna temperatur dricker man minst 10 liter.

Jag har lärt mig massor, men chefen är konstant stressad så man blir själv också stressad så det ibland och då blir extra svårt att hänga med, speciellt med alla fackuttryck inom verkstan som t.ex. vinkelslip, tång, tratt, ord som man inte har en aning vad de heter på engelska. Sen är det så svårt att komma ihåg vad allt heter, speciellt när man är så fokuserad på att förstå vad man ska göra.

Idag är det lördag och vi har en day off imorgon, ska bli riktigt skönt att få sova ut och bara ta det lugnt.

Vi har tyvärr inte hunnit fotografera särskilt mycket än, man jobbar till det är mörkt och kameran kan man ej ha med sig för att det är olja och skit överallt och speciellt på sig själv. Men imorgon när det är ledig dag så hoppas jag vi kan skjuta några bilder.

Nånting händer - det är nåt skumt på gång.

Något konstigt händer här

De tre första dagarna fungerade allting fint, men dag fyra hände något. Rebecka fick höra ett samtal till bondmoran där några Australienbor var intresserade av våra tjänster och då permanent. I bilen på väg till gården fick vi höra att de alltid behöver folk och att de helst av allt vill ha permanenta. De har bytt attityd emot oss och de verkar inte tycka om oss. Jag fick ett mål att tvätta två vagnar där de transporterar kor, helst skulle det göras på en halv dag, något som var omöjligt att utföra, när jag inte klarade målet fick jag ett nytt mål att vara klar till lunch dagen efter, vilket också inte gick. Fick ett nytt mål på att det måste vara fixat innan dagen är slut, något som jag inte heller hann med, jag har en fjärdedel kvar ungefär. Jag har verkligen jobbat så fort jag kan, det går inte att jobba snabbare då man jobbar med att spruta vatten för att lösa upp köskiten. Så vi får se vad som händer imorgon.

Så mycket tid men så lite att säga

Så mycket tid men så lite att säga, så kan man känna i vardagen när man gör samma sak och träffar samma gamla vanliga människor. Dock måste jag säga tvärt om, har knappt någon fritid eller energi för den delen. Det finns mycket jag vill skriva, men jag orkar helt enkelt inte, utan det får komma senare. Skriver något litet i alla fall. Men nu visade det sig bli ganska mycket när allt kom omkring.

Vi jobbar på en farm som till sin huvudsakliga uppgift har att föda upp kor och sälja dem till olika slakterier. Korna har det mycket bra, här gör man det väldigt enkelt för sig. Man köper ungefär 10.000 kor och sedan släpper man helt enkelt ut dem så de själva får gå runt och äta gräs, para sig och leva ett fullt naturligt liv tills det är dags för slakt. Det är vad jag kallar ett värdigt djurliv inom köttbranschen.

Här ute är riktigt öde, på vägen hit med buss tappade vi mobilkontakten ungefär 2-3 timmar innan vi anlände till hållplatsen. Det går inte ens att ringa larmnumret som här är 000.

Internet kan vi få tillgång till om vi säger till bondmoran och då måste sitta ute på deras terrass. De kopplar upp sig till nätet via satellit.

Ett stort problem såhär långt ut på landet är att det är svårt till mycket svårt att förstå vad folk säger, de har otroligt bred dialekt (texas fast australien) och använder en massa slanguttryck.

Vi har haft det stora nöjet att titta på Australisk tv och vi kan konstatera att nyheterna är mycket bättre och globala än vad vi har hemma i Sverige. Reklamerna påminner väldigt mycket om amerikansk reklam.

De har två hundar här som är mycket trevliga, de är helt lösa och ibland går de tillsammans på en lång promenad (hundarna själva alltså). Sen när de känner sig nöjda kommer de tillbaka. De har också lärt sig när vi lagar mat och då står de alltid utanför och tigger rester. Jag satte ner tallriken på marken och fick på taffsen för det av vår rumskamrat för han tyckte inte man skulle göra så för att talrikarna blev ”äckliga” och han köpte inte mitt argument om att man faktiskt diskar tallrikar.

Aboriginer

Här ute kryllar det av aboriginer, man tror inte det är sant. Australiens regering har valt att ge något liknande socialbidrag till Aboriginerna för att visa sitt stöd och för att be om ursäkt för den dåliga behandlingen de fått. Detta har dock resulterat i att det går runt aboriginer och drönar i städerna och många är alkoholiserade. De saknar en viktigt gen som har hand om hantering av alkohol vilket gör att de blev väldigt berusade av bara 1-2 vanliga starköl. När de blir berusade blir de ofta väldigt aggressiva vilket de vanligtvis inte är när de är nyktra. Staten har frågat dem vad de vill ha och då fick de bland annat önskemål om en egen by med mark ute på landet. Detta fixade staten men Aboriginerna blev uttråkade och flyttade tillbaka till stan och fortsatte dröna. Staten byggde även hus åt flera som direkt efteråt brände ner dem och byggde en koja mitt bland askan. De är även kända för att köra och krocka bilar för att sedan be om att staten ska fixa en ny åt dem. Hur kunde det bli såhär, det känns som tagit ur en riktigt dålig sketch, men det är verklighet. De har även en bröllopsceremoni där makans pappa misshandlar henne riktigt ordentligt, för att sedan maken ska kunna pyssla om henne. Detta för att få henne att känna vilken god man han är och att inte vilja lämna mannen för att flytta hem till föräldrarna igen även om han skulle vara elak emot henne. Jag fick även höra en historia om en aborigin som gick in till grannbyn och dödade en vän, då får den drabbade familjen två veckor på sig att hämnas, allt är tillåtet. Polisen får inte arrestera mördaren förrän dessa två veckor har gått.

Köttbranchsen i kris och gården här är nästan bankrutt

Dock har de ekonomiska problem med sin farm, 98 procent av köttet går till export och priserna på marknaden har sjunkit väldigt mycket, de konkurrerar med låglöneländer som t.ex. Brasil. De berättade att det är precis att de går runt och då har de ett extra jobb vid sidan om att ansvara för underhållning av vägarna här omkring, något som staten bekostar. Jag jobbar 75 timmar i veckan, i princip kan man säga att jag börjar jobba när solen går upp och slutar jobba när solen går ner. Det är faktiskt inte så farligt som man kan tro att jobba 75 timmar i veckan, inte än iaf. Det jobbiga är att man inte hinner med så mycket, man hinner laga mat, äta maten, snacka en stund, titta lite på tv, sen är det dags att gå och lägga sig.

Jag fick också höra att köttbranschen i Europa har precis samma problem som Australien. En bonde som ägt och drivit sin gård sen länge kan ta till drastiska metoder när köttpriserna går ner och det inte längre blir lönsamt att producera gött på ett ”rättvist” sätt. Det man ser idag är att man har kor i så trånga utrymmen att de inte ens kan vända sig om och grisar vars svansar skärs av och tänder plockas ut när de är små griskultingar (utan bedövning) allt det för att slippa tillhandahålla hö vilket stimulerar grisens naturliga beteende. Om man inte gör det, kommer grisen bli orolig och det är då de börjar bita av varandra svansar. Självklart vill de som driver dessa gårdar inte ta till dessa metoder, men när de lämnas med alternativet att antingen göra detta eller att lägga ner, väljer många det sista alternativet.

DET GÅR ATT KOMMENTERA UTAN ATT VARA INLOGGAD! SKRIV TILL OSS!

In the wilderness.

Blogg 2010-05-31

Sitter på sängen och tittar ut genom ett fönster täckt av spindelnät, över solens nedgående strålar som kastas över gräskullar och rödaste röd sand. Känns som man är i Afrika när man tittar ut. Emellertid känns det temperaturmässigt snarare som svensk sommar. Vi har 25 roomies här exklusive Micke. De är bland de giftigaste spindlarna i världen, men de har för små kroppsdelar för att kunna bita oss, tydligen. Det känns skönt. Men jag håller ändå extra uppsikt över de större av dem.

Jag har just avslutat min andra arbetsdag och benen är slutkörda. Jag är ju shop assistant och alltiallo så jag piffar upp affären, krattar gräsmattor och lagar mat till karlarna när de kommer hem efter hårt kroppsarbete (vilket Micke får gå in på ytterligare när han kommer hem). Mina kunder är till 99% aboriginer (!), så det är ett oerhört mycket mer avancerat system att hålla reda på än mina tidigare erfarenheter som butiksbiträde. De har tre olika sätt att få socialbidrag på - de flesta aboriginer här ute går på socialbidrag, och jag måste hålla reda på samtliga system, gärna komma ihåg det hundratal aboriginer som bor här by name. Det är faktiskt helt otroligt, mycket av det vi fått höra om dem. Det mesta är dock inte särskilt PK så jag får spara det snaskigaste till över en kaffe i Sverige med de aboriginnyfikna bland er. De är mysiga och fina, de kunder jag haft. Pratar väldigt tyst och blygt på engelska och har en underbar klädstil; fotbollströjor blandas skoningslöst med storblommiga kjolar och grällt färgade ishockeymössor med tofsar. De flesta är barfota.

Förlåt föräldrar och övriga oroliga för att vi inte kunnat ge livstecken innan, det har bara varit så fruktansvärt mycket nytt att ta in, mycket jobb och dessutom behöver vi sitta ute i en trädgård för att få tillgång till Internet. Mobilnätet funkar inte alls. Men vi lever och mår bra J

Vi jobbar med Brenda, Ben, Rebecca och vår kombo Tony. De är trevliga, lite smått reserverade såhär i början, men det är ju förståeligt med tanke på att de får in ett par nya backpackers var tredje månad eller mer. Vi äter kött till frukost och middag, lunchen lagar kvinnorna i stora huset. Känns på något sätt ganska komiskt att allt är så könsstereotypt, men jag trivs bra med att titta på Mickis i sina working pants och smutsiga händer. Han är så snygg så det svider i ögonen. Hoppas kunna lägga in bilder men don’t count on it! Det lär ta jättelång tid att föra över.

Saknar en hel mängd av er. Lika många som kakaduorna som nu flyger förbi solnedgången ungefär!

/Rebecka

Uppdatering: Ovanstående text skrevs igår, 2010-05-31. Idag, 2010-06-01, har jag feber (38.23 grader), har jobbat hårt hela dagen och är oerhört grinig, bryr mig inte ett dugg om några jävla kakaduor.

Idag 2010-06-02, är jag irriterad på hur de beter sig här på farmen, får se hur saker och ting works out.

Medan Micke sover...

tänkte jag bjuda på ett bildregn, egenhändigt tagna av min duktiga Mickis. Ni är väl lite trötta på all denna text, kan jag tänka mig. För övrigt har jag fixat inställningarna så ni kan kommentera utan google-konton, så fire away!

Här har vi en cassowary, världens farligaste fågel.

Kängurus som fajtas på skoj.

Wallabys! Fruktansvärt söta!

Vi hade turen att få se koalor vakna! Tydligen inträffar det ca 4 h/dygn.
Annars ser de ut så här.

Stor krokodil! Är du glad nu Tove, när vi sett en krokodil? :)

Tappra Jazz- och Bluesälskare en regnig Sydneymorgon.

Vackra Darling Harbour om natten.

Nu har vi bokat flyg, ätit mat och bytt rum sedan sista inlägget. Flygbolag är så fruktansvärt sneaky! Vi trodde att vi hittat oss ett kap men sedan visade det sig att skulle man checka in sitt bagage på ca 20 kg så behövde man betala 45 dollar extra per person. Men till slut lyckades vi hitta något någorlunda vettigt.

Åt gjorde vi på en fantastiskt trevlig restaurang, vi hade inte käkat sedan 15 klockan 22.30 och var vrålhungriga och klev in på första bästa ställe, Chat Thai, ett stenkast från West End. Visade sig att det var en superfin interiör, trevlig personal och underbart god asiatisk mat. Och bring your own booze-policy! Dvs de sålde inte alkohol på restaurangen utan vi gick till närmsta bottleshop medan de lagade vår mat, för att sedan få två öl insatt i kylen och två öl öppnade och satta på bordet. Maten var fenomenal till China Town-priser. Dessutom hamnade vi bredvid ett jättetrevligt gift par från Perth som skulle på bröllop i Sydney. Vi satt och pratade långt efter att maten var uppäten och ölen uppdrucken och fick äntligen uppleva det där om sociala, härliga och öppensinnade australiensare, som vi läst om i guideböckerna.

När vi kom hem till hostelet igen och skulle se hur vi borde göra med våra rum och betalningar, hade vi turen att få hjälp av en fantastisk man som inte bara gav oss ett eget rum med dubbelsäng och egen toalett till priset av mögligt 6-bäddarsdorm (inte ens det, till priset av mögligt 32-bäddarsrum, vilket ju är vad vi egentligen betalat för hela tiden!), utan som dessutom kunde ge oss det redan ikväll så vi slipper checka ut vid 10 imorn bitti och vänta på att få vårt rum först vid 14. Så vi packade allt i mörkret medan våra roomies sov och smög upp till lyxen. Dessutom var han cool. En mystisk gangster, typ.

Nu sitter vi alltså här, klockan 03.11 i lyxen och andas underbar ren luft, får föra oväsen utan att väcka 4 sovande personer och strö ut alla våra tillhörigheter över hela golvet! Livet ler mot oss. God natt.

/Rebecka

Jobb!

Vi har fått ett jobb, right in the middle of nowhere! Tennant Creek heter det (tryck på länken så får ni se på kartan) 50 mil från Alice Springs som är närmsta största staden, 100 mil från Darwin. Micke ska vara karlakarlen som kör fordon och gör tunga lyft, medan jag ska vara affärsbiträde åt mestadels aboriginer. Mat och logi fixat åt oss, vi får ett dubbelrum och 450 dollar i veckan per person. Ca 13 000 sek/mån som vi inte lär spendera ute i ingenstans. Nu får vi äntligen utforska the outback! Berättar mer senare, vi måste försöka fixa flyg dit nu.

Pussar och kramar till alla villiga.

Bland kackerlackor och mögel!

I vårt Hostel som vi bott i nu några dagar har vi upptäckt att det finns kackerlackor och vi har även känt en konstig doft. Vi upptäckte att det fanns mögelskador i väggen. Känns som ett mysigt ställe, som tur är kommer vi inte vara kvar här så länge till. Vi har kommit igång med jobbsökande och det verkar som att man får lämna Sydney för att hitta jobb och tur är väll det!

En intressant sak vi har upptäckt är att man har beskattat tobak väldigt högt (ett vanligt paket kostar ~130 kronor), man ser väldigt sällan någon som röker. Samma verkar gälla sockerprodukter, när man t.ex. kollar på frukostflingor är de sockrade flingorna mycket dyrare.

Alkohol är något billgare ute än vad den är i Sverige. De säljer inte alkohol i vanliga butiker men de har bottleshops och priserna på öl och starksprit är lite dyrare än i Sverige, medan baginbox vin är väldigt mycket billigare. Såg ett vanligt vitt vin för 78kr för 4 liter.

Spontantur till Cuckatoo Island

Här har vi det gigantiska apple huset i Sydney

Det kostar en halv förmögenhet att klättra runt hela denna bron, alla måste bära gråa kläder för att matcha bron och de har ett obligatorisk alkotest innan man får börja

Vi har varit lite dåliga med uppdateringen på sistone; detta beror på att vi prioriterat jobbletande, CV-skrivande och allmän research när vi väl suttit framför datorn. I förrgår strosade vi ner vid Circular Quay och hamnen där, jag åt en pastasallad (Micke åt en padh thai och tyckte att den jag lagar är godare! :) ), satt på en bänk i solskenet när Micke ser ordet "FREE" på en färja. Självklart blir vi, backpackers i själ och hjärta, glada och exalterade vid den lovande klangen på gratis, så vi går ner och hoppar på färjan. Den för oss till Cuckatoo Island, en gammal fängelseö dit man deporterade fångar. Om någon mot förmodan försökte rymma var de tvungna att simma i ett hav fyllt med hajar. Det är för övrigt den största ön i Sydneys vatten. Det första man ser vid landgången är militärtält, stora fallfärdiga industrihus, duschbaracker och en massa fiskmåsar, en guide skyfflar en broschyr i händerna på oss med en lista på artister som ställer ut konst på ön. Vi börjar strosa runt och går in i stora byggnader med otäcka skyltar varnandes "Hazardous", "Chemicals" och "Danger" och i somliga av byggnaderna har de tidigare nämnda artisterna installerat skärmar med olika filmer; tortyrscener, operasångerskor och dylikt som passar in i lokalerna i fråga. Det blir än mer absurdt när vi kliver in i en lokal där de verkar repetera en operashow och vi ställer oss och lyssnar, Micke klickar av några foton och managern kommer rusande och säger att han måste konfiskera fotona. Jag antar att jag inte kan få fram det fullkomligt galna i situationen så jag bjuder på några foton istället och tycker att alla som åker till Sydney borde ägna sig åt detta gratisnöje, det var en upplevelse!

Jag sitter uppe på rummet och snorar, tycker lite synd om mig själv och slöäter lite torkad kiwi och sötpotatis inköpt i China Town. Micke är nere och svirar med hostelet, gratis vin i en timme. Eller "vin", dvs goon förmodligen, ett asiatiskt skitvin blandat med fiskrens och andra smaskigheter som är billigt och vad de flesta backpackers verkar immundiga under helgerna (och veckorna).

Idag var vi duktiga och fixade bankkonton, låste upp mobilerna, fixade mobilkort och skaffade oss Medicare-försäkring. Jag börjar kunna Sydney riktigt bra nu, iallafall centrum, och våra ben härdas för varje steg längs asfalten.

Vi bor med en nyzeeländska som jobbar inom design här i Sydney, en svensk som jobbat på cattle ranch utanför Perth och en brittisk gosse som just tagit studenten och semestrar upp sina extraknäcksbesparingar. Härligt gäng.

/Rebecka